Excessa

.. talat om för mina vänner att jag bloggar.. o jag känner inget behov av det.. Det jag behöver är att få ut saker o träna på att prata/skriva/beskriva det som legat i magen o malt som en kvarnsten.. som o klämma på en finne som en annan bloggare skrev..  En som jag för övrigt känner igen mig mycket i.. Även om våra liv inte påminner just nu om varandra så är bakgrunden liknande.. Tror jag iaf.. ibland tror jag att jag kan läsa mellan raderna.. eller är det de att jag känner igen mig.. det spelar ingen roll.. för det är SÅ SKÖNT O ATT KÄNNA ATT.. JAG ÄR INTE ENSAM.. o jag är tacksam för det.. o jag kan gå en liten bit vidare..

Såg, delvis, på gomorronprogrammet i morse på 4:an.. en präst som jag gillar var med.. de pratade om tsunamin.. o han sa att man får vara arg.. på Gud.. Nu vet jag ju inte om jag tror på en Gud.. vare sig det är en honom.. eller henne.. men om jag förstod rätt vad han, prästen, menade så är alla känslor är rätt.. för dig o mig.. det mest jobbiga är att plocka fram dem o visa dem.. o så är det nog.. men samhället.. våran uppväxt o hur det var.. säger att man ska hålla sig inom vissa "normer".. Skratta lite lagom mycket.. bli inte arg.. o blir du ledsen så ser du sur ut.. o då är du inte trevlig.. så då kan du gå in på ditt rum..

Jag har frågat "kära" mor om hon o mormor pratade med varandra.. Jovisst, det gjorde vi.. var hennes svar.. jag vågade inte utveckla frågan o säga att jag menade om känslor.. kke jag menade om de gav varandra ett leende.. kan inte minnas några leenden när vi var där..

Farmor o farfar bodde inte så långt från mormor.. morfar har jag aldrig träffat.. han dog innan jag föddes.. Vi, bror o jag, var mest hos farmor o farfar.. En sommar ville jag åka på kollo med kompisar från byn vi bodde i.. jag fick ett nej o de kändes som att kollo var för de som inte hade något annat.. kke var det så.. o jag borde vara tacksam att jag hade en farmor o farfar att åka till.. När jag ser tillbaka så känns det som att det var för att "kära" mor o "käre" far ville vara barnlediga som vi åkte till dem..

Men vi har alla vår Sanning.. o min är lika rätt som någon annans.. Sen är ju frågan om man vågar öppna ögonen o säga att jag gjorde fel.. Just Då hade jag inget val.. idag vet jag o känner att jag inte gjorde saker som jag skulle gjort idag..

Jag var på väg att skriva: Borde ha sett..

Jag hatar ordet Borde!

Har diskuterat med en jobbkompis om det.. hon sa att hon borde ha kunnat lösa problemet.. Då frågade jag; hade du någon kunskap om hur du skulle lösa det? Nej, sa hon. Men om du inte visste, hur menar du att du borde kunnat lösa det då?

Ja, frågan är väl hur vet vi om vi borde göra något? Tex.. jag är på väg till jobbet en morgon o det ligger lite pudersnö på backen.. jag råkar halka eftersom det var is under snön.. Borde jag ha struntat i att gå till jobbet den dagen.. eller borde jag ha räknat ut att just Där är det is.. o gått en annan väg...

*skrattar* ibland blir det lite kringelikrokar.. o slutet har inget att göra med början.. eller har den det..

Har svårt att bestämma vilken kategori jag ska placera detta inlägg i.. Men som jag känner det Just Nu.. så blir det som det blir..

En varm tanke kramar till dig som tittar förbi :-)