Excessa

.. o pockat på uppmärksamhet.. längtat efter att få stega iväg o låta musklerna arbeta.. de har blivit rastlösa o bara velat vandra iväg.. 1.5 km på morgonen räcker inte längre för dem.. nu vill de ha mer..

Egentligen är det väl inte så konstigt.. sedan våren -93 har de fått flera dagliga promenader.. oavsett sol, regn, snö eller kyla.. morgnar, dagar, kvällar o nätter.. ibland raska.. ibland lekande.. ibland funderande o eftertänksamma.. ibland ovilliga.. ibland taktfasta o bestämda.. ibland stressade.. ibland nervösa..

De promenadfria dagarna är lätträknade.. hösten -94 blev det nästan 1 månads promenadfritt pga jobbletande o englandsresa.. men sen -96 är de nog inte fler än fingrarna jag har..

I augusti när promenadvännen plötsligt inte fanns mer.. behövde benen vila.. ett tag kändes det som att de aldrig ville gå igen.. men sakta har de börjat vakna igen.. tvingade till rörelse.. motståndet har funnits.. rädsla för att saknaden efter promenadvännen ska göra sig påmint.. o tårarna som inte går att hålla igen..

Men med övertalning har det gått.. o påminnelse att det är skönt.. så de börjar vakna.. o jag känner att de börjar längta igen.. efter att få röra på sig..

Idag blev det en skön promenad för benen.. efter jobbet.. ömsom bara steg för steg.. ömsom nästan dansande i takt med musiken i snäckan.. armarna lite bortglömda  till en början.. men sen började de sällskapa med benen.. Jaget bara följde med.. lyssnade på snöknarret under skorna.. blev imponerad av lårmusklernas kraft o smidigheten i vadmusklerna.. kände hur axlarna sjönk ner o ryggen sträcka på sig..

Funderade ett ögonblick på hur många steg det är från jobbet till hemmet.. men kom på att det spelar ingen roll.. för varje steg är i sig alldeles eget.. inte likt det föregående.. eller nästkommande.. det enda gemensamma de har.. är att de bär jaget framåt..

Saknaden efter promenadvännen kommer att sitta i länge än.. men vad gör det.. att en tår faller.. hellre det.. än kyla och okänsla..