Dysfunktionella..
Att hålla god min.. var viktigare.. än att prata om vad som kändes fel..
Prylar.. saker.. var viktigare.. än kramar.. o omtanke..
Att få pekfingrar om alla fel jag gjort/gör.. är jobbigt.. att höra "kära" mor ta på sig offer- o självömkanskappan; MEN L.. VARFÖR gör du så här.. Mot MIG? De 2 sista orden blev aldrig uttalade.. men de hängde osagda i luften.. O jag ser famför mig hennes mun snörpa ihop sig.. Sätter i gång kvarnstenen i magen.. för så får man ju inte göra.. sätta sig själv i första rummet..
Förmodligen har hon lärt sig beteendet från sin mor.. o förväntar sig att jag ska vara likadan.. för det är väl så att.. lika barn leka bäst..
Det är jobbigt att bryta mönster.. Det är ibland en kamp med sig själv.. o frågan kommer ofta upp;
Vem är viktigast i Mitt liv?
Många säger att det är barnen.. maken/hustrun.. föräldrarna..
Men om Du inte kan ta hand om Dig.. o se till att Du har det bra.. så kommer troligen inte de andra att må bra..
"Kära" mor är en vuxen flicka.. o kan ta hand om sig själv.. o även om inte hon inser det.. så är det inte mitt ansvar att hålla henne på gott humör..
Jag har fullt upp med att hålla mitt humör uppe..
Idag när jag var ut o tog lite luft.. var det en flicka på 9-10 år som gick förbi.. i röd jacka o röd mössa.. hon gick med huvudet nerböjt men kikade upp på mig.. snabbt som ett ögonlock såg jag ett leende i hennes mungipa.. o jag log lite tillbaka.. När hon passerat vände hon sig om några gånger.. som om hon var överraskad att någon såg henne.. hon påminde mig mycket om mig när jag var i den åldern.. o jag hoppas hon tyckte jag hade ett snällt leende..
I Mitt liv.. är Jaget viktigast! Ett jag som ger leenden som kommer inifrån.. för det ger så mycket mer tillbaka..
Åh, så mitt-i-prick skrivet. Jag är en sådan person som alltid satt mig själv sist och tagit hand om allt och andra först, innan jag tillåtit mig att göra något för min egen skull. Fast då har jag oftast varit så trött och slut att jag inte orkat. När folk frågade vad jag hade för hobby eller vad jag gjorde på min fritid så kunde jag ine svara. Vadå hobby, fritid???
Som mamma, hustru, dotter, lärare fanns det ingen tid till mig. Inte förrän jag för 2 år sedan gick in i väggen och kraschade. Då sa psykologen jag fick träffa att jag MÅSTE sätta mig själv själv först och lära mig att säga nej. Men det är inte lätt. Jag är sååå lik min mamma i detta fallet. Hon var precis likadan. Familjen tycker förstås att det är konstigt när de får svar som -"Jag vet inte" och - "Lös det själv - jag kan inte." Men de håller på att vänja sig så smått. Och herregud, barnen är alla tonåringar nu så det är ingen panik.
Att växa upp med martyrskapet ständigt närvarande, är som att försöka slåss med gelé. Det finns ingen substans, inget motstånd och allt man gör sårar, eftersom martyren är världsmästare på att tolka allt som påhopp på sig själv. Känner alltför väl igen det du skrev om din mamma.*ryyyser*
Annela.. Tack för Dina tankar omsatta i ord! Inget ont som inte har något gott med sig.. Själv tycker jag att jag låter elak när jag säger att jag måste tänka på Mig.. men det handlar inte om elakhet.. bara eftertanke.. o omtanke.. som i slutändan ger så mycket mer tillbaka.. närvaro.. i nuet o häret.. Lycka till i fortsättningen med uppfostringen av familjen.. *L*
flasknosen.. Tack för Dina ord! Ord som jag knappt vågar skriva själv.. men ack så sanna!
*fnissar* ska börja se gelé framför mig istället för en snörpt mun.. Ja, jaget behöver lite hjälp att omvandla den där bilden.. Tack! Kommer att somna med ett leende på läpparna ikväll.. Gelé.. *L*
Din text berör Excessa!
Dina ord känns så igen
och vet du
tror ditt leende var både snällt och stort för den lilla flickan
Tack modiga Excessa att du delar med dig! Jag hittade dig idag och känner också väl igen mig. Jag börjar också blogga, märker att det hjälper att skriva för att hålla humöret uppe. Det är en daglig kamp.
krappklack.. Tusen tack och Välkommen hit. Bloggen och skrivandet har gett mig mycket och lärt mig väldigt mycket om mig själv. Jag önskar Dig lycka till o hoppas o önskar Dig allt väl.
Hej... är just i mitt NU, inte så pass glad, har insett lite ytterligare inför mig själv, om hur detta isolerar, inte mig själv inom mig själv (jag är utåtriktad), men hur andra isolerat mig. Vilket bara skänker, ensamhet, klippta band, avbrutna band.. min släkt är egentligen stor, men banden klipptes, då jag var liten.
Hur gör man, idag, för att få en familj, tillhörighet, när man är mitt i livet? Där ens egen väg, har kantats av många svårigheter också... Hur gör man? Vart vänder man sig? Ja jag vet inte... och man har ärr, sår, blir ledsen ibland, känner sig ibland som ett barn inombords, men har en annan ålder på papperet, men i livserfarenhet så är man nästan 100 år. Ett Vuxet Barn... som ledsnat på att bli illa behandlad, av andra som beter sig illa, utnyttjar, använder i eget syfte. Men ingen ser eller förstår, det behov av trygghet man behöver.
Ja jag vet inte... jag tycker det är svårt... det verkar vara en utopi, att få träffa någon, som ser och förstår, vad man behöver... och som ser och förstår, vad som skulle göra en lycklig.
Jag har försökt att hjälpa andra vuxna barn... men när de är flygklara, så flyger dom, som att de måste ut i livet, för att testa sina egna vingar... inget jag kan göra något åt... jag tror ej på tvång och förbud, jag tror på frihet... för lärande och växande... Ingenting kan växa i ett fångläger. Vi behöver luft under vingarna, för att flyga, för att lära, för att hinna med, se, notera, känna efter...
Någon som vet... vart man ror i hamn nånstans? Och hittar hamnen man söker? Som det vuxna barn man är... och, jag söker inte elakheter... vill absolut inte omge mig med sådant...
Någon som har något råd att ge?
Sol & Ljus
evany.. Välkommen och tack för att du läste och skrev.
Du skriver att du hjälper andra, har du funderat på varför det blivit så. Har de bett om hjälp eller?
Sen är det ju också så, vet jag av egen erfarenhet, att det är få människor som har förmågan och viljan se andras behov. Försök börja vara egoistisk och sätt Dig
i främsta rummet. Om inte Du mår bra så är det svårt o få andra må bra. Finns det någon ACoA-grupp i din närhet http://www.acoa-sverige.org/.
Gå dit. Ta med dig det som känns bra o lämna resten. Försök komma ihåg att den absolut viktigaste människan i ditt liv är Du!
Önskar dig all lycka till!
Vänlig hälsning o varm tankekram
Excessa