Ibland i fikarummet...

.. sitter jag tyst o bara är.. o lyssnar på de andra.. o efteråt hittar jag svar hos mig som jag skulle velat säga.. som tex igår var det en kvinna som berättade att hennes man går på tandläkarhögskolan hos en tandläkarstudent.. o hans tandsköterska är en jättegullig o rar tjej.. o invandrare.. men hon luktar fruktansvärt mycket armsvett.. o han visste inte om han vågade säga något.. så diskussionen kom igång Hur o Vem som skulle säga det till henne.. o på vilket sätt skulle det sägas.. för om ingen säger något kommer hon kke inte att få vara kvar på något jobb hon är provanställd på.. för alla kunder/tandpatienter klagar inför arbetsgivaren på att hon luktar illa.. Jag vet ju inte hur länge hon varit här.. o ännu mindre vet jag vilka förhållande hon kommer från.. kke, eller troligen, så var hygienen annorlunda mot här, o kke finns inre tankar på att man måste spara på vatten.. eller nåt liknande.. Jag vet själv hur tvångstankar finns fast man inte vill ha dem där..  Men en sak Vet jag.. det hjälper inte henne det minsta av att andra sitter o pratar om det..

Själv är jag rätt feg med att säga saker jag tycker.. eller kke försiktig.. eller kke rädd.. osäker.. för tänk om jag inte kommer ihåg alldeles ordagrant rätt vad som sas.. tänk om det jag känner är fel..

Fast idag på fm-fikat slank det bara ur mig.. en kärring hade sett en dokumentär om New Orleanskatastrofen (Katarina ?).. o om bussar som evakuerade människor därifrån.. o i bilderna visade de en massa hundar som sprang lösa runtikring.. de visade en man som ville ta med sin hund på bussen.. men bussen var bara till för människor.. TV-teamet lovade mannen att ta med hans hund.. o kärringen dramatiserade med både gester o ord.. hur man riktigt såg tårarna o att mannen grät av lycka för den hjälpen.. då kunde jag inte hålla käften: Jag skulle ALDRIG, jag skulle ALDRIG åkt med bussen o lämnat min hund! sa jag.. o kände att tårarna var på väg.. kärringen tittade på mig som jag vart ett UFO.. o K sa: dom blir ju som familjemedlemmar, som ett barn.. o inom mig tackade jag K..

Sen gick jag.. orkade inte sitta kvar.. orkade inte med sorgen för dem som lämnat sina hundar.. tänkte på dem som hade både barn och hund.. små barn som kke ändå behöver sättas i första hand..

För övrigt tror jag inte att kärringen mår så himmelens bra.. det enda jag hör är klagan.. ingen glädje över något.. ingen tacksamhet.. men mycket besvärligheter..  Påminner mig väldigt mycket om hon som födde mig..

Jag har väldigt svårt att veta vad jag vill kalla "käre" mor.. Mamma.. har jag alltid sagt.. men på något sätt känns det inte bra.. jag har inte dom känslorna för henne.. morsan.. har jag aldrig Vågat säga.. mor.. passar inte på henne.. förnamnet.. men Det kan man ju inte säga om en som fött en.. haha.. en liten fegis är jag.. men tror jag fortsätter ironiskt med "kära" mor.. för det är ju så jag känner det..

*Keep smiling*

Kommentarer
Postat av: kb

;-)

Postat av: Excessa

kb.. Aah, precis vad jag behöver ibland. ;-)

2006-05-14 @ 20:10:15
URL: http://excessa.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback