Excessa

.. vansinnigt kaotisk jobbedag idag.. insamtalen var i total majoritet så det kändes som att försöka stappla fram i midjehög lervälling.. en var väldigt irriterade på att vi inte fixat ett jobb för onsdag nästa vecka.. hon hade dessutom ringt i måndags och mejlat i går.. men jag har inte hunnit ringa på dem eftersom så många behöver hjälp nU! Men jag förstår henne för hon måste skicka kallelse till sin kund.. fick till slut tag på de tänkbara kandidaterna men ingen av dem kunde.. lyckades också kolla ett annat men den människan fick jag inte tag på.. var in o diskuterade ärendena med chefen och hon hade inga förslag, så jag ringde tillbaks till kunden o sa Tyvärr, vi kan inte greja detta.. varken det första eller andra.. ooo vilket bemötande jag fick för hon var inte alls glad.. sen kom chefen in o sa att hon kanske kunde fixa saken, hade jag ringt kunden? Ja, men gör vad du kan, sa jag.. några minuter senare kom chefen in, log och jublade av glädje för hon hade fixat ärendet och kunden var sÅ nöjd när hon ringde och meddelade det..  själv var jag bara trött, less och besviken på mig själv att jag inte fixat det, och utskällningarna jag fått gjorde ju inte saken bättre.. självfötroendet och självkänslan var med andra ord i bott, så det enda jag såg var skadeglädje.. o självkänslan åkte än längre in under isen.. för hon fixade det men inte jag.. o fy i h-vete vilket dåligt jobb jag gör.. men så jag tänkte efter lite.. hörde Mia Törnbloms ord i minnet.. och insåg att jag hade gjort det jag kunnat just då.. och det är inte jag som är rekryteringsansvarig, så jag kan bara jobba utifrån det förutsättningar som finns i programmet..

Vi hade också finbesök.. högstechefen var hit.. han sa att vi gör ett bra jobb.. Tack, sa jag men det är inte hållbart när vi knappt hinner lägga in faxbeställngarna för 2 inlinjer är för lite eftersom vi inte får någon tid att ringa ut.. och att vi inte har någon extrapersonal att ringa då någon av oss måste vara borta.. förstående var han o så skulle ha ju träffa 2 tjejer idag.. o så fick bästa Vickan papper på att hon ska jobba 6 månader fr.o.m. måndag.. o det ger en helt anna trygghet till både henne och oss andra att vi vet hur det ligger till.. den sista veckorna har hon bara hört; ja, vi fortsätter väl så här tills vidare.. Yeck, säger jag till sånt.. Då är det bättre att få klart besked på en gång.. för alla parter.. för då vet Vickan vad som krävs av henne.. och vi vet vilka dagar hon kommer och jobbar..

När jag kom hem var jag in o sen åkte jag iväg.. o handlade.. o det vart helt fel.. jag skulle ju åkt iväg till Line dance-kursen.. för det är ju torsdag idag.. kom hem kvart över 6, plockade ur varorna från kassen o in i kylskåp.. hmm.. behöver städa det igen.. slog på TV:n o kollade text-nyheterna... o när man tittar på text-TV så står det vilken dag det är.. Tors stod det längs upp.. hmm.. jag var plötsligt på fel plats vid fel tidpunkt.. ja, det är sånt som händer.. och det var väl någon mening med det.. fast jag har varken tvättat, städat, diskat eller hissat ner vinterdäcken till bilen.. hmm.. börjar bli lite hög tid för det nu när STORMEN snart kommer.. istället sitter jag vid datorn samtidigt som jag lyssnar på The Magic of Spring.. en samling klassiska kompositörers verk samlade på en cd.. känslan som fångar mig är lekande och lätt.. liksom den i morse när jag tog en promenad till den morgonöppna butiken i bågen-huset.. några minusgrader var det o jag tror att solen var på väg upp bakom något hus långt borta.. löven som samlats på gatan prasslade underbart när jag gick där i min stillhet och längtade efter ett lypsyl.. o jag önskade att varenda gata skulle bli höstlövsfylld.. tänk så underbart lövprassel vi skulle få höra från bilar, cyklister och gående, ja alla som vistades ute skulle prassla lite för sig själva och varandra.. o tänk vilken vacker färg det skulle bli på gator och trottoarer av de frusna gyllengula björklöv..

Tyvärr blev varenda rast i obalans idag så någon flirt vart det inte tal om idag.. eller kanske ändå.. i morse gick han förbi 2 gånger.. o båda gångerna bidde det ögonkontakt som varade en evighet.. äschan då, det inbillar jag mig bara.. en sekund är ju ingen evighet.. för övrigt så har han, mig veterligt, aldrig tittat in till oss överhuvudtaget förut.. hmm.. det är lite gott att det pirrar i magen ibland.. det ger livet en livsviktig krydda.. och en massa leenden..

På bussen hem satte jag mig i ett säte längt bak och med stolar som var vända mot varandra.. först var jag själv, sen kom det en mamma med sin 5-6-åriga dotter.. dottern pratade svenska med sin mamma och mamman svarade på persiska (tror jag).. när de log mot varandra så smittade deras leenden av sig på mig.. de var lekfulla och vackra som en målning.. en bild att bevara i minnet..