Min morfar..
I dag fick jag ett brev.. ett brev vars omslag var en offerkofta lika svart som den mörkaste höstnatt.. och utanpå den, martyrkappan som ett nattligt höstregn.. Hon hoppas att jag har ett bra liv- utan kontakt med henne eller min bror. ... och hon tappade inte kontakten med sin far trots att han drack.. och hon behöver minsann inte gå på några möten för att förstå att hon är den felande länken..
Jag blir så jävla förbannad.. inte konstigt att de aldrig pratade om morfar.. för han drack ju.. och druckna människor pratar man inte om.. Min far dricker också.. det har han gjort sen jag var tidig tonåring.. kanske tidigare.. men då dolde han det.. Sedan den dagen han ringde o bad mig, som nyss hade fått körkort, hämta hans bil som stod utanför polisstationen har jag så lite kontakt med honom som möjligt.. för jag kan inte rädda honom.. jag kan inte förändra hans beteende.. Mor min säger aldrig att han dricker.. nej, han ser bara hemsk ut och hon tycker så synd om honom.. och hon blir besviken på mig när hon frågar mig om jag ringt honom och jag svarar; Nej!
Jag blir så jävla förbannad.. men mest tycker jag synd om henne.. för idag fick jag en liten pusselbit till varför det har varit, och är, som det är.. hon är lika mycket vuxet barn som jag är..
Jag tycker mest synd om henne eftersom hon inbillar sig att hon minsann inte behöver någon hjälp..
Kanske är det det som är meningen.. att få mig att tycka synd om henne.. för det kanske får mig att omvärdera de gränser jag satt.. och om jag tar tillbaka mina gränser så blir hon glad igen..
Jag tycker mest synd om henne.. men jag kan inte gå tillbaka till igår och börja tänka på att varenda ord ska falla väl i hennes öron.. Jag kan inte gå tillbaka till igår och anpassa mig till hennes planeringar om när och hur vi ska träffas och fira helger..
Jag tycker mest synd om henne.. för att hon är så fruktansvärt rädd att andra ska avslöja att hon inte är fullkomlig och perfekt..
Jag tycker mest synd om henne.. men jag kan inte gå tillbaka till igår för då lämnar jag den viktigaste människan i mitt liv ensam.. och den viktigaste människan i mitt liv är Jag!
Men förbaskade... människa!!! Hur har hon mage, fy fanken vilken stil!! Det är klart att det är meningen att du ska tycka synd om henne... och just därför ska du inte göra det, tycker jag. Hon är sitt eget ansvar.
Visst är hon minst lika vuxet barn som du, mer på ett sätt kanske eftersom hon rättfärdigar den drickande föräldern... låter honom sitta kvar på piedestalen, inte tar itu med sin egen ilska och sorg.
Fast egentligen blir hon inte glad om du backar. Hon får sin vilja igenom, men det är innerst inne inte en vinst som gör henne lycklig. Det skulle kanske bli lättare för henne, men det är en annan sak. Det är klart att det stör henne massor att du klarar att stå för de gränser som hon själv inte klarat att hålla. Din självrespekt, att du tar dig rätten att inte bli illa behandlad. Det provocerar henne, såklart. Men det är hennes problem och inte ditt.
Det är nog mycket en generationsfråga också... Jag minns ett tillfälle när mamma och jag bråkade om något och vi var hemma hos morföräldrarna. Mamma sa något dumt till mig och jag svarade dumt tillbaka. Mormor sa till mig, helt chockad: "Men - ska du säga sådär till din mamma!?", varpå jag raskt svarade: "Vadå - ska hon säga sådär till mig då!?"... :-) Det fanns liksom inte att man kunde ifrågasätta föräldrarnas ord på den tiden...
Fortsätt ta hand om DIG. Du är viktigast för dig, precis som du säger. Så ska det vara, det är rätt.
VS.. Jo, visst är att hon är sitt eget ansvar.. men från att ha varit fruktansvärt bitter så tycker jag mest synd om henne.. men absolut inte så mycket att jag tänker rucka på de gränser jag satt!
Och visst är det en generationfråga.. men det handlar kanske också om att våga förändras, förhoppningsvis till det bättre..
Igår fick jag en förståelse för hennes agerande, men det styrker mig än mer att stå kvar på min sida och hålla än starkare i det som betyder något för mig.. Hon behäver hjälp, men vill hon inte själv så kan jag inget göra! Basta! För till det behövs det utomstående som inte är inblandade i saken.. :-)
Okej, jag förstår... "tycka synd om" är onekligen bättre än "bitter"... det skadar dig mindre. Det låter verkligen som om du har dina gränser klara för dig, och det är väldigt bra.