Nödlögnen..
.. som blev sanning
RIIIING!
Med ett ryck vaknar hon o på en halv sekund hinner hon fråga sig Vad i allsin dar ska jag upp i dag för? Det är ju/ väl lördag?! Äh, jag har glömt larma av väckarklockan. Samtidigt far armen ut o slänger en kyss på väckarklockan. Det blir tyst. Ah, så skönt. Enda tankarna som finns är att hon får somna om för det är lördag.
RIIIING!
Vad i peppran.. telefonen.. Halvt i sömnen och utan att reflekera lyfter hon den..
- Ja, muttrar hon långt nerifrån kudden.
- Hej, kvittrar det i andra änden. Det är Catrin! Sov du?
Hon blir lite tyst o kollar tiden. Kvart över nio..
- Nej då, inte alls. Jag höll bara på med lite annat.
- Jo, jag tänkte fråga om du kan komma ut o hjälpa till på tävlingarna nästa söndag. Vi har lite ont om folk och skulle verkligen behöva hjälp. Kan du?
- Nja, det är länge sedan jag skrev så det känns som att jag har noll koll på det där med tävlingar. Har du ingen annan du kan ringa? Jag är ju inte ens medlem i klubben o då finns det väl ingen försäkring som täcker om det händer något?
- Nej, jag har frågat varenda en och antingen ska de tävla eller också göra något annat. Men vet Du, du blir ju inte ensam. Johanna kommer också att vara i sekretariatet och hon blir som huvudansvarig. Snälla! Och din hemförsäkring täcker om det värsta skulle hända.
- Vilken tid är det då?
- Tävlingarna börjar inte förrän halv nio så det räcker om du är här till 8.
Hon blir tyst en stund och överlägger med sig själv.. 8.. måste kliva upp vid 7.. om jag inte fuskar med frukosten.. o det är klart att det är roligt att de frågar.. Knappt halvvaken suckar hon..
- Okej då..
- Jamen vad Jättebra! Då ses vi!
När hon lagt på luren somnar hon om.
Nästa gång hon vaknar så har hon ett svagt minne av att hon pratat med någon. Eller var det bara en dröm? Dagen går och känslan av att det var en dröm avtar och så småningom inser hon att hon lovat bort sig nästa söndag. Tidigt på morgonen. H-vete, varför i all världen lovade hon det.. Det är ju för sjutton 2 år sedan hon var aktiv i klubben o hon är inte ens medlem längre.. Fast det är klart, det är ju faktiskt lite roligt med tävlingar och att träffa lite kompisar. Men klockan 8 en söndag morgon.. Hon förbannar sig själv att hon sagt ja..
Veckan börjar.. Måndag.. Tisdag.. Tanken på att ställa upp blir mindre och mindre tilltalande.. Varför hade hon åtminstonde inte kunnat säga att hon skulle tänka på saken.. Även den lilla lust hon känt försvinner när hon minns att Catrin sagt att hon frågat alla andra och ingen kunde..
När onsdag kväll kommer har hon bestämt sig. Hon vill inte! Men vad ska hon skylla på? Det känns lite taskigt att vänta till samma dag o säga ifrån sig, kanske skylla på huvudvärk eller nåt annat sjukligt. Och att bara ringa och säga att hon ångrat sig tar emot eftersom hon är itutad från barnsben att man ska ställa upp om någon frågar. Varesig man vill eller inte!
Tankarna snurrar och hon känner sig splittrad.. Vill? Vill inte! Till slut kommer hon på en ursäkt och ringer till Catrin. När det svarar så pratar hon så tar hon ett djupt andetag och rabblar ramsan..
- Hej det är Lena jag hade lovar komma o hjälpa till i sekretariatet på söndag men nu har min bil börjat krångla och den vill inte starta o jag vet inte vad som är fel och de har ingen tid på verkstan så jag kan inte lova att jag kommer på söndag så jag tyckte det var bättre att ringa nu än att ringa på söndag morgon o säga att jag inte kommer. Andas
- Nej men så kan du inte göra! Du har lovat! Har du ingen annan o åka med?
- Nej det har jag inte för grannen ska bort någon annanstans o jag har ingen som kan fråga om jag får låna bilen. Jag kan inte komma! Andas
- Nähä, men du hade ju lovat! hör hon snipigt i andra sidan. Och jag har ingen annan att fråga!
När hon äntligen fått ur sig det hon tänkt på sen hon fick samtalet så landar lugnet i magen och hon kan andas normalt..
- Jag är ledsen men jag kan inte komma! Och jag tycker det är bättre jag ringer nu (även om det var en dålig ursäkt) än att ringa på söndag morgon (då jag kommer att ligga o sova) när bilen inte startar!
- Jaha, okej då, hör hon i samma ögonblick telefonen blir tyst.
När hon själv lagt på känner hon en lättnad att hon kunnat säga ifrån, men det kändes inte bra att hon måstat ta till en nödlögn. Varför är det så svårt att säga Nej? Och de hade ju ingen annan att fråga. Hur ska det nu gå för dem? Samvetet gnager och hon är nästan på väg att ringa tillbaka o säga att hon ångrar sig. Men bara nästan!
Resten av veckan går o tankarna maler lite men hon står på sig. Lite grann på grund av orden och känslan hon fick att de hade frågat alla andra innan hon blev tillfrågad. Hur kul är det att höra att man är den sista de tänkt på? Det var som att bli sist vald till grupparbetena och gymnastiken i skolan. Nej, jag ska stå på mig! Men hon ångrar att hon inte bara kunnat säga att hon inte ville..
När helgen kommer har hon två hela dagar att bara göra det hon verkligen vill! Umgås med vänner som hon uppskattar och som uppskattar henne. Tillsammans med en vän hade hon kommit överens att på söndag skulle hon åka till vännen o så skulle de ta en långpromenad till en vandrarstuga och sitta där med varm choklad, ostmackor och apelsiner. Filosofera över livet och bara njuta av naturen.
När söndag kommer så vaknar hon vid 8.. tänker på de som jobbar ute på klubben.. Är de för lite folk nu så de måste kämpa för 7? Får de tävlande vänta en evighet på resultaten? Hjärnspökena dyker upp o säger att om hon skyndar sig hinner hon dit o kan göra en massa nytta eftersom de kommer att hålla på ända till sen eftermiddag..
Hon sätter sig upp i sängen och håller händerna om huvudet.. Säger SCHAAAS till spöken och går in i duschen och spolar dem långt ner i avloppet.
Sen äter hon frukost och förbereder långpromenaden.. kokar choklad, fixar ostmackor av de nybakade tekakorna hon bakat på lördagen. Kaffe och apelsiner skulle vännen Maria ta med.
Kollar vädret.. inget regn idag men aningens sol tittar nog fram.. klär sig och packar ner en extra tröja i ryggan..
Vid 11- tiden är hon klar att åka. Ringer Maria o säger att hon är på väg och att hon är där om en halvtimme.. - Jag är redo! hör hon i telefon
När hon kommer ut till bilen ser hon, genom sidofönstret, att en lampa lyser på instrumentpanelen.. Tänker inte på det utan sätter sig i bilen o sätter nyckeln i låset.. När hon vrider på den så händer ingenting! Vad i h-vete? Hon prövar flera gånger att vrida om nyckeln.. Ingenting händer!
Tankarna snurrar.. När använde hon bilen förra gången? Hon kommer fram till att det var i onsdags.. Samma dag hon ringt o sagt att hon inte kunde komma o hjälpa till på tävlingarna för att bilen krånglade.. När hon då hade parkerat bilen så lät det konstigt när hon slog igen dörren, men eftersom hon var i andra tankar så reflekterade hon inte över det. Minnesbilden av hur det såg ut när hon kom idag ger förklaringen. Dörren hade inte varit stängd och på 4 dagar hade en liten (jävla) instrumentpanellampa hade dragit ur all ström ur batteriet.. Svordomar och förbannelser rusar runt i huvudet men hon lutar sig tillbaka och andas.. Tittar sig omkring o inser att ingen annan bilförare är i närheten som hon kan fråga om hjälp..
Med ett generat skratt går hon in o ringer Maria.. Berättar om det som hände i onsdags och det som hänt när hon skulle starta bilen.. Tillsammans får de ett gott skratt och Maria säger att hon kommer till henne istället för hon har startkablar i bilen o så kan de åka till en annan vandrarstuga samtidigt som batteriet laddar till hennes bil..
Dagen blir underbar med många skratt och funderingar.. var det nödlögnen som straffade henne eller var det ett hjärnspöke som blev verkligt.. Tillsammans kom de fram till att det nog är bättre att säga Nej från början.. och kan man inte göra det så är det väldigt mycket bra om man, till o med i sömnen, kan säga att man vill fundera på saken! O så är det bra mycket trevligare att välja vänner än att bli sist vald, oavsett vad det handlar om!
Inga M får ämnet.. Broarna..
Och om Du bara råkat ramla in hit.. o evenuellt blir sugen på att hoppa in i skrivarcirkel.. Titta då in hos Josephine och anmäl Dig! :-)
RIIIING!
Med ett ryck vaknar hon o på en halv sekund hinner hon fråga sig Vad i allsin dar ska jag upp i dag för? Det är ju/ väl lördag?! Äh, jag har glömt larma av väckarklockan. Samtidigt far armen ut o slänger en kyss på väckarklockan. Det blir tyst. Ah, så skönt. Enda tankarna som finns är att hon får somna om för det är lördag.
RIIIING!
Vad i peppran.. telefonen.. Halvt i sömnen och utan att reflekera lyfter hon den..
- Ja, muttrar hon långt nerifrån kudden.
- Hej, kvittrar det i andra änden. Det är Catrin! Sov du?
Hon blir lite tyst o kollar tiden. Kvart över nio..
- Nej då, inte alls. Jag höll bara på med lite annat.
- Jo, jag tänkte fråga om du kan komma ut o hjälpa till på tävlingarna nästa söndag. Vi har lite ont om folk och skulle verkligen behöva hjälp. Kan du?
- Nja, det är länge sedan jag skrev så det känns som att jag har noll koll på det där med tävlingar. Har du ingen annan du kan ringa? Jag är ju inte ens medlem i klubben o då finns det väl ingen försäkring som täcker om det händer något?
- Nej, jag har frågat varenda en och antingen ska de tävla eller också göra något annat. Men vet Du, du blir ju inte ensam. Johanna kommer också att vara i sekretariatet och hon blir som huvudansvarig. Snälla! Och din hemförsäkring täcker om det värsta skulle hända.
- Vilken tid är det då?
- Tävlingarna börjar inte förrän halv nio så det räcker om du är här till 8.
Hon blir tyst en stund och överlägger med sig själv.. 8.. måste kliva upp vid 7.. om jag inte fuskar med frukosten.. o det är klart att det är roligt att de frågar.. Knappt halvvaken suckar hon..
- Okej då..
- Jamen vad Jättebra! Då ses vi!
När hon lagt på luren somnar hon om.
Nästa gång hon vaknar så har hon ett svagt minne av att hon pratat med någon. Eller var det bara en dröm? Dagen går och känslan av att det var en dröm avtar och så småningom inser hon att hon lovat bort sig nästa söndag. Tidigt på morgonen. H-vete, varför i all världen lovade hon det.. Det är ju för sjutton 2 år sedan hon var aktiv i klubben o hon är inte ens medlem längre.. Fast det är klart, det är ju faktiskt lite roligt med tävlingar och att träffa lite kompisar. Men klockan 8 en söndag morgon.. Hon förbannar sig själv att hon sagt ja..
Veckan börjar.. Måndag.. Tisdag.. Tanken på att ställa upp blir mindre och mindre tilltalande.. Varför hade hon åtminstonde inte kunnat säga att hon skulle tänka på saken.. Även den lilla lust hon känt försvinner när hon minns att Catrin sagt att hon frågat alla andra och ingen kunde..
När onsdag kväll kommer har hon bestämt sig. Hon vill inte! Men vad ska hon skylla på? Det känns lite taskigt att vänta till samma dag o säga ifrån sig, kanske skylla på huvudvärk eller nåt annat sjukligt. Och att bara ringa och säga att hon ångrat sig tar emot eftersom hon är itutad från barnsben att man ska ställa upp om någon frågar. Varesig man vill eller inte!
Tankarna snurrar och hon känner sig splittrad.. Vill? Vill inte! Till slut kommer hon på en ursäkt och ringer till Catrin. När det svarar så pratar hon så tar hon ett djupt andetag och rabblar ramsan..
- Hej det är Lena jag hade lovar komma o hjälpa till i sekretariatet på söndag men nu har min bil börjat krångla och den vill inte starta o jag vet inte vad som är fel och de har ingen tid på verkstan så jag kan inte lova att jag kommer på söndag så jag tyckte det var bättre att ringa nu än att ringa på söndag morgon o säga att jag inte kommer. Andas
- Nej men så kan du inte göra! Du har lovat! Har du ingen annan o åka med?
- Nej det har jag inte för grannen ska bort någon annanstans o jag har ingen som kan fråga om jag får låna bilen. Jag kan inte komma! Andas
- Nähä, men du hade ju lovat! hör hon snipigt i andra sidan. Och jag har ingen annan att fråga!
När hon äntligen fått ur sig det hon tänkt på sen hon fick samtalet så landar lugnet i magen och hon kan andas normalt..
- Jag är ledsen men jag kan inte komma! Och jag tycker det är bättre jag ringer nu (även om det var en dålig ursäkt) än att ringa på söndag morgon (då jag kommer att ligga o sova) när bilen inte startar!
- Jaha, okej då, hör hon i samma ögonblick telefonen blir tyst.
När hon själv lagt på känner hon en lättnad att hon kunnat säga ifrån, men det kändes inte bra att hon måstat ta till en nödlögn. Varför är det så svårt att säga Nej? Och de hade ju ingen annan att fråga. Hur ska det nu gå för dem? Samvetet gnager och hon är nästan på väg att ringa tillbaka o säga att hon ångrar sig. Men bara nästan!
Resten av veckan går o tankarna maler lite men hon står på sig. Lite grann på grund av orden och känslan hon fick att de hade frågat alla andra innan hon blev tillfrågad. Hur kul är det att höra att man är den sista de tänkt på? Det var som att bli sist vald till grupparbetena och gymnastiken i skolan. Nej, jag ska stå på mig! Men hon ångrar att hon inte bara kunnat säga att hon inte ville..
När helgen kommer har hon två hela dagar att bara göra det hon verkligen vill! Umgås med vänner som hon uppskattar och som uppskattar henne. Tillsammans med en vän hade hon kommit överens att på söndag skulle hon åka till vännen o så skulle de ta en långpromenad till en vandrarstuga och sitta där med varm choklad, ostmackor och apelsiner. Filosofera över livet och bara njuta av naturen.
När söndag kommer så vaknar hon vid 8.. tänker på de som jobbar ute på klubben.. Är de för lite folk nu så de måste kämpa för 7? Får de tävlande vänta en evighet på resultaten? Hjärnspökena dyker upp o säger att om hon skyndar sig hinner hon dit o kan göra en massa nytta eftersom de kommer att hålla på ända till sen eftermiddag..
Hon sätter sig upp i sängen och håller händerna om huvudet.. Säger SCHAAAS till spöken och går in i duschen och spolar dem långt ner i avloppet.
Sen äter hon frukost och förbereder långpromenaden.. kokar choklad, fixar ostmackor av de nybakade tekakorna hon bakat på lördagen. Kaffe och apelsiner skulle vännen Maria ta med.
Kollar vädret.. inget regn idag men aningens sol tittar nog fram.. klär sig och packar ner en extra tröja i ryggan..
Vid 11- tiden är hon klar att åka. Ringer Maria o säger att hon är på väg och att hon är där om en halvtimme.. - Jag är redo! hör hon i telefon
När hon kommer ut till bilen ser hon, genom sidofönstret, att en lampa lyser på instrumentpanelen.. Tänker inte på det utan sätter sig i bilen o sätter nyckeln i låset.. När hon vrider på den så händer ingenting! Vad i h-vete? Hon prövar flera gånger att vrida om nyckeln.. Ingenting händer!
Tankarna snurrar.. När använde hon bilen förra gången? Hon kommer fram till att det var i onsdags.. Samma dag hon ringt o sagt att hon inte kunde komma o hjälpa till på tävlingarna för att bilen krånglade.. När hon då hade parkerat bilen så lät det konstigt när hon slog igen dörren, men eftersom hon var i andra tankar så reflekterade hon inte över det. Minnesbilden av hur det såg ut när hon kom idag ger förklaringen. Dörren hade inte varit stängd och på 4 dagar hade en liten (jävla) instrumentpanellampa hade dragit ur all ström ur batteriet.. Svordomar och förbannelser rusar runt i huvudet men hon lutar sig tillbaka och andas.. Tittar sig omkring o inser att ingen annan bilförare är i närheten som hon kan fråga om hjälp..
Med ett generat skratt går hon in o ringer Maria.. Berättar om det som hände i onsdags och det som hänt när hon skulle starta bilen.. Tillsammans får de ett gott skratt och Maria säger att hon kommer till henne istället för hon har startkablar i bilen o så kan de åka till en annan vandrarstuga samtidigt som batteriet laddar till hennes bil..
Dagen blir underbar med många skratt och funderingar.. var det nödlögnen som straffade henne eller var det ett hjärnspöke som blev verkligt.. Tillsammans kom de fram till att det nog är bättre att säga Nej från början.. och kan man inte göra det så är det väldigt mycket bra om man, till o med i sömnen, kan säga att man vill fundera på saken! O så är det bra mycket trevligare att välja vänner än att bli sist vald, oavsett vad det handlar om!
Inga M får ämnet.. Broarna..
Och om Du bara råkat ramla in hit.. o evenuellt blir sugen på att hoppa in i skrivarcirkel.. Titta då in hos Josephine och anmäl Dig! :-)
Kommentarer
Postat av: Josephine
Den var ruggigt bra! särskilt samvetskvalen... jag hade aldrig pallat att komma med en nödlögn om jag redan sagt ja... för det mesta brukar(!) jag sjukanmäla mig i sista stund :-/ men då mest ngt som inte är så viktigt, egentligen... den där känslan av att "rabbla upp" det påhittade, att försöka andas normalt - ha! du fångade det på pricken :-)
Postat av: Anne-Maj
Den var bra!
Postat av: Inga M
Det var en bra text. Bäst av allt var att jag kände igen mig så väl i detta att älska sovmorgnar. Det är verkligen så där motigt att lova att göra något tidigt på morgonen under helgen. Det är guld värt att kunna läsa lite, blogga lite tidigt på morgonen och sen somna om igen. Äntligen någon som förstår mig!
Jag har alltså tagit emot ämnet broarna och det ser jag fram emot att få skriva några rader om framåt helgen. Tror inte att jag hinner förr. Men det kommer!!!! Var så säker!
Postat av: Lisa
Bra text! Både innehåll och form. Lätt att känna igen sig och lätt att känna att jag finns precis där i miljön du berättar om. Jag gillar också att berättelsen liksom börjar direkt, inga tråkiga startsträckor...
För övrigt övar jag mig på att säga "Jag kan inte ge dig svar just nu, jag behöver tänka, återkommer." när någon frågar och jag är osäker.
Postat av: Mette
Åh vad bra den var! Jag väntade med spänning vad som skulle hända. Superbra! Jag tycker du skriver bättre och bättre hela tiden!
Postat av: En liten tant
Åh, blev svettig hela jag vid minnet av liknande situationer. Mycket bra beskrivning av den inre monologen. Mycket bra alltihop!
Postat av: Blackout
Du skriver bra och vad jag känner igen mig. Numera säger jag nej med risk för att uppfattas som brutal, men det är det värt.
Postat av: Excessa
Ledigmorgnar ska man vara rädd om och lova bort endast om man känner att man verkligen VILL säga ja!
Om man av misstag råkar säga ja till något som man inte vill så har man sin fulla rätt att ändra sig!
Tusen Tack alla för att ni stannade till hos mig en stund!
Trackback