Öppnade..

.. ögonen när jag satt mig på bussen.. började se mig omkring och upptäckte att jag var mitt i en värld i vitt.. Det var så vackert så jag nästan, men bara nästan, tappade andan.. När jag klev av och började min morgonpromenad så var det rena rama upplevelsen och jag kunde inte vara annat än här och nu.. Omväxlande stegade jag på med sträckt rygg och höjd ögonblick.. stannade flera gånger och önskade mig en "riktig" kamera..

Det var nog tur att jag fick den här stunden bara för mig själv och troligen räddade den mig från att råka in i något allvarligt i eftermiddag..

Till att börja med så var morgonen lugn. Sen började småkatastroferna smyga sig på oss, men de löstes ändå relativt enkelt och lugnet bevarades.. Ända till eftermiddagsfikat.. Då ringer en kund och frågar om ett jobb nästa vecka är klart.. hmm.. kollade in det och ställde frågor till kunden.. och kände samtidigt att jag började koka invärtes.. Vad jag tänkte när kunden sa att det var ett 2-dagarsjobb går inte att skriva på ren svenska.. Ställde några fler frågor till kunden och sa att jag ska göra mitt bästa för att kunna ge ett besked i dag..
När vi lagt på så gick jag ett par vändor i taket! Ooppsi, jag tror det dundrade rätt ordentligt om jaget.. hmm.. Förmodligen var det inte rätt sätt att hantera problemet men just då kände jag att jag inte hade något annat val.. Lämnade över telefon och stegade iväg till fikarummet och grymtade, som ett argt bi, till bästa jobbkompis och lillchef.. Slängde i mig kaffet och gick till lillchefen som gjorde sitt för att hjälpa, och muntra upp, mig.. Tyvärr kunde hon inte göra annat än försöka, för fort släppte hon problemet till den som kände sig hugad.. Jag önskar att jag kunde strunta i såna där huganden som sitter på axeln och pickar elakt i nacken.. Huganden är icke alls bra, eller är det kanske nödvändiga.. Men bara för att de är nödvändiga så behöver de inte vara bra..
Tack och lov så slutade sagan Lyckligt idag! Stängde av telefonen, funderade, planerade, ringde 2 samtal och så var jobbet fixat.. o där slutade min takvandring! (hmm.. är det Mina prestationer som gör att "någon" glömmer saker o så får jag tillfälle att rädda vårat ansikte.. hmm.. Vad är det jag sänder till mina jobbkompisar? Får nog fundera på det..)

Det är inte första gången ett litet j****a klick i en ruta får mig gå i taket och vi har påminnt oss alla (mig med, för även jag kan glömma) om att vi måste komma ihåg det där lilla klicket.. Antingen säger vi det på fel sätt (jag själv säger Vi för att inte peka ut någon, samtidigt blir det en påminnelse till mig), eller också tror den som det mest påminns till att det inte gäller den.. ett annat alternativ är ju att den som mest glömmer helt struntar i detta viktiga klick för vi andra löser ju ändå problemet och det enda obehag hon får är en stunds takpromenerande från oss andra.. *suck*
Eller också så otrivs hon så mycket att hon bara ser det hon vill se.. och det är så fruktansvärt obra för alla blir lidande.. Hon lider för att hon inte törs, vågar, vill, orkar, hinner mm mm med det som förväntas.. och vi andra som "löser" problemen åt henne.. En ohållbar situation för alla inblandade.

Det är i alla fall bestämt att vi ska flytta den första i första sommarmånaden.. Det känns både ock.. Bra och sorgsamt..


I går när jag gav tant M det lilla kortet med en HjärteGrattisKram och lilla långarmade kylksåpsmusen så blev hon väldigt mycket spontanglad.. Förklarade att jag letat efter en ängel men att de var på semester eftersom det bara fanns kyllingar, hönor och tuppar på stan.. Som tack för tanken fick jag en hjärtekram som värmde mer än ord..

I går letade sig ett litet kort fram till min vän i söder..

Ibland
behöver man  en paus
bara få vara
tid att tänka
skriva ett kort

Visst är jag långsint emellanåt.. men jag Kan och Får välja vad jag lägger min långsinthet på.. 
I kväll väljer jag att ta med mig de skönt behagliga tankarna om att några andra människor blivit glada.. o att de blev glada gör mig glad.. Hoppas jag kan vara väldigt långsint i de minnena..


O så ett litet konstaterande faktumleende..


Jag är inte 40..
... jag är 18 med 22
års erfarenhet.

?


                                                                                                    :-)

Kommentarer
Postat av: Nina på Johangården

Själv pendlar jag i ålder mellan 17 och 75 år... på utsidan vet jag inte hur gammal jag är... men på pappret vet jag.

Nu för tiden ska man ju vara mycket ung med en erfarenhet som den i medelåldern har. Hur går det ihop?

Postat av: Excessa

Nina.. 75.. du är ju ung.. ibland känner jag mig som 90..

Har ingen aning om hur det går ihop.. kanske därför det finns så mycket reklam för antiskrynkelkrämer och vitaliserande breda tandleenden.. för att inte tala om alla plattmagerecept som ska fungera redan efter 2 veckor.. hmm..

2007-03-24 @ 22:36:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback