Livet förändras... och hemma känns borta...
Förr i tiden en gång för länge sedan så tänkte o tyckte jag att jag hade det mycket bra på mitt eget håll. Ja alltså, jag gjorde det Jag ville... o latade mig i soffan prexis när jag ville... Lagade mat o diskade när jag ville.. Umgicks med vänner när jag ville o hade lust samt respekterade vänner som inte hade tid o lust att umgås med mig just när när ville för den där respekten för andra sitter lite långt inne hos mig... Hmmm.. kanske är jag lite försiktig ibland... Men hellre det än vara påträngande.
Idag har förr i tiden försvunnit o jag har dubbelt boende. Vilket känns, just nu, mycket bra. Dem veckorna J har sonen, 12 år, är jag mest hemma hos mig. Ja alltså, både far o son behöver sin tid o jag behöver min. Visst kan det hända jag tittar över o besöker dem men pretonåringar är inte kuliga o dem får ta de striderna på egna händer. Visst, jag gör allt för att hålla mig undan dem striderna men det blir ändock aaningens påfrestande. Fast jag är nog den som kommer lindrigast undan... för det blir lugnast för J... och son som inte behöver känna mig som ett hot o "bevaka" pappa hela tiden.
Jag kommer aldrig att ta hans pappa ifrån honom men det spelar ingen roll om jag skriver det på en planka o slår in det i huvudet på sonen, han är i en ålder där resoneringar o förklaringar går in i ett öra o ut genom det andra.
O dem veckorna när sonen inte är där då.. Jag är lite försiktig o tar inte för givet.. men hittills har jag blivit inbjuden... ibland har jag tagit upp att jag behöver åka hem en vända på helgen.. En liten fin vink om J vill ha egen tid.. Fast då följer han med... Tror vi tycker om ungefär lika mycket
Kraaaamsjuk... Igen
Har ny symaskin som spinner som en V8... o en karl som jag skrattar o ler med... Kan livet bli bättre?
Ps. Har inga önskningar på att vare sig flytta ihop eller gifta mig utan mår så gott som det är o njuter av de flesta sekunder. Förutom imellanåt på jobbet men det är en helt annan sak.
Idag har förr i tiden försvunnit o jag har dubbelt boende. Vilket känns, just nu, mycket bra. Dem veckorna J har sonen, 12 år, är jag mest hemma hos mig. Ja alltså, både far o son behöver sin tid o jag behöver min. Visst kan det hända jag tittar över o besöker dem men pretonåringar är inte kuliga o dem får ta de striderna på egna händer. Visst, jag gör allt för att hålla mig undan dem striderna men det blir ändock aaningens påfrestande. Fast jag är nog den som kommer lindrigast undan... för det blir lugnast för J... och son som inte behöver känna mig som ett hot o "bevaka" pappa hela tiden.
Jag kommer aldrig att ta hans pappa ifrån honom men det spelar ingen roll om jag skriver det på en planka o slår in det i huvudet på sonen, han är i en ålder där resoneringar o förklaringar går in i ett öra o ut genom det andra.
O dem veckorna när sonen inte är där då.. Jag är lite försiktig o tar inte för givet.. men hittills har jag blivit inbjuden... ibland har jag tagit upp att jag behöver åka hem en vända på helgen.. En liten fin vink om J vill ha egen tid.. Fast då följer han med... Tror vi tycker om ungefär lika mycket
Kraaaamsjuk... Igen
Har ny symaskin som spinner som en V8... o en karl som jag skrattar o ler med... Kan livet bli bättre?
Ps. Har inga önskningar på att vare sig flytta ihop eller gifta mig utan mår så gott som det är o njuter av de flesta sekunder. Förutom imellanåt på jobbet men det är en helt annan sak.