Lite..
.. adventspysselmys.. får mig att stanna till vid fotografiet.. försvinner en stund i minnen.. en lång film som rullar förbi i minnet.. o allt från valphyss till gammelmadammanéer spelas upp..
Ögonen fylls av tårar o sakta rinner de nerför kinderna.. jag kippar efter luft.. känner hur tårarna, som i slowmotion, sakta finner sin bana på mina kinder.. o i ett långsamt ögonblock, som om tiden stannade, lämnar de mina kinder och faller till marken..
En stund av stillhet.. så skönt.. att magen inte vrider ihop sig av smärta, sorg och saknad.. så skönt att bara stå och vara.. Här och Nu.. så skönt att känna minnen.. och tårar..
Tänker för mig själv att jag, som fått 9,5 år av promenadträning.. + 3 år med förstavovsan.. jag vet ju att benen fungerar.. o det vore väl sjuttsingen också om jag inte klarar av att fortsätta promenera även på egen hand.. Fast gå på händerna kan jag inte, så fötterna får nog fortsätta göra det mesta arbetet..
Jag gråter ofta floder över Zid och på sommmaren händer det att jag sover ovanpå hans grav. Han ligger i sitt skugghörn, under en flat svart granitsten som det står hans namn på.
Hittar fortfarande svarta hundhår inomhus... som jag nosar och suger på.
Snacka om självplågeri.
Jag kan gråta floder när som helst över mina tidigare hundar. Man har ju så många minnen.
Och jag tyckte att det var trist att gå promenader utan hund.
Måtte min Mumma få leva ett långt liv!
/D
Blackout.. All sorg och saknad har behov av tid och den är olika för alla.. liksom saker vi gör i bearbetningen.. En kris tar allt mellan 1 och 7 år att bearbeta, och ibland mer eller mindre.. Och ingen sorg o saknad kan jämföras med någon annans! Jag tror jag förstår vad du menar, men det är en process som du, jag o andra behöver ta oss igen på vårat sätt. Det gör ont men är nödvändigt. O rätt vad det är så kommer livet o knackar på dörren.. Allt Gott till Dig o kommande sällskap!
Darkangel.. Jo, det finns många minnen att bevara i minnet. Må de stanna länge! Och jag önskar Dig o Mumma många år av promenader och goos!