Disken är borta..
Musiken i radion.. gör mig nedstämd.. o jag blir rädd.. för att tränga mig på andra.. rädd för att mina ord tas för något annat än jag menar.. men mest rädd är jag nog för att visa att jag är jag..
Är nog mest bara ledsen.. tappade kasslerbitar på golvet.. o sorgen slängde sig över mig.. kastade knivarna i ryggen.. i hjärtat.. i magen.. påminde mig att jaget är ensam nu..
Sorgen.. tar tag i magen.. vrider om.. snör ett band runt halsen.. tvingar ut tårarna..
Skriker.. men inga ord kommer ut..
Nödvändigt.. men jobbigt..
När den där känslan kommer så tror jag man måste "åka med" en bit, inte trycka undan den. För hur jobbigt den är så är det ändå svårare att stänga in sorgen. Bit för bit, så blir det så småningom lättare även om vägen dit känns lång.
Håller på Dig! Var snäll mot Dig själv idag.
Att våga se sig själv och vara den man är, acceptera den man är med alla sina fel, brister men också alla sina goda sidor kan vara en svår resa. Men det är en resa väl värd att fara med på. När man kliver av senare på ”olika destinationer” är det mycket lättare att njuta av den miljö man befinner sig i. Du är unik med hela din Personlighet och den du står för. Kram Lena
Jag säger som Nalle Puh: Det är verkligen ingen mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar om man inte kan dela dem med någon..
Tack mina vänner för kloka tankar och ord..
O utan tårar skulle världens alla leenden blekna..
För att inse värdet av det ena måste man sakna det andra. Allt måste upplevas,genomlevas.... även sorgen och glädjen. Jag har letat efter genvägar, men inte hittat några....
Din sista rad är så sann!