Excessa

.. har jag väntat på över 1 månad.. jag har inte direkt sett fram emot den, men insett att dagen idag är nödvändig.. bland annat för att nattsömnen ska kunna återgå till ett stabilt lugn..

Jag har inte direkt oroat mig heller för jag visste ju vem jag skulle få träffa.. världens gulligaste o raraste Astrid.. hon vet hur jag är.. respekterar mig ändå.. o har förståelse för att det är som det är..

- Så nu är du här igen.. sa hon..
- Ja, jag är tvungen eftersom han nu har blivit väldigt besvärlig.. sa jag..
- Jaså, det är han.. ja, är det något som är besvärligt så är det ofta en han.. sa hon med glimten i ögat o fick mig att skratta..

O visst måste väl det väl vara en han.. när man ser rent fysiskt på det så är det ju en lång sak (nåja, relativt i alla fall ;) som sitter i ett hål.. o blir det hål i han så klagar han så mye att jag får ont i hövvet..

Kan rädsla orsaka att man gråter fast man inte har ont någonstans.. Ja, i alla fall i mitt fall.. när jag sätter mig i tandläkarstolen så blir jag alldeles svettig o tårarna rinner.. men det är ingenting som jag kan göra något åt.. annat än att försöka komma ihåg att andas.. det är tur att underbaraste Astrid är uppmärksam o kan påminna mig om att jag behöver andas..

Bedövningssprutan tycker jag inte är så besvärlig.. sticks bara lite.. men samtidigt så vet jag ju vad som kommer att hända sen, när bedövningen tagit.. men det går så himla fort.. Astrid säger att hon bara ska känna lite o rätt som det är är allt över..

Jag har aldrig, vad jag kommer ihåg, blivit illa behandlad hos någon tandläkare.. alltid fått bedövning när risken för att det ska göra ont funnits.. till o med för minstaste lilla hål som det inte finns någon risk för att borren ska gå ner i nerven.. 
Och  jag har i minnet vad min farmor en gång sa ( som aldrig tog bedövning); den smärtan man känner hos tandläkaren kan vara stor men den är så kortvarig jämfört med resten av dagen.. efteråt tog hon kanske en värktablett, men hon slapp att ha halva ansiktet bedövad flera timmar.. Och visst hade hon rätt.. själva utdragningen gick på sekunder, men jag sitter fortfarande med bara halv känning i ansiktet.. men det gör inte så mycket.. Ont gjorde det i alla fall inte..

Jag tror att det mesta av rädslan sitter i huvudet.. under uppväxten påverkas vi av de som är närmast oss.. o deras beteende förs, ibland, över till oss.. hon, mor min, höll aldrig inne med vad hon tyckte om tandläkaren.. att gå till tandläkaren, liksom tandhygenisten, var det värsta hon visste.. o det berättade hon var gång hon skulle dit.. likaså om någon annan råkade säga att den hade tid där..

För henne var (ÄR) allt som har med tänder att göra fruktansvärt hemskt.. Kanske ville/vill hon ha medkänsla i sin rädsla.. eller kanske är det för att hon inte hade/har någon kontroll på vad som händer i munnen när hon ligger i tandläkarstolen.. hon är helt enkelt utlämnad åt människan som kan tänder bättre än hon..
Getingar har hon heller ingen kontroll över.. otaliga skrik o spring har jag sett.. o tagit efter samma beteende..

När jag flyttade från uppväxtstaden så fortsatte jag ändå gå hos "min" tandläkare där ett bra tag.. rädslan gjorde att jag inte vågade ringa någon ny.. för jag var rädd att visa min rädsla för någon ny tandläkare.. när jag flyttade till skåne var det en aanings för långt att åka när jag blev kallad.. o ännu längre var det att åka härifrån.. så i nästan 10 år gick jag inte på någon undersökning.. till slut fick jag tandvärk o var så illa tvungen att ringa akut.. då blev det en rotfyllning.. som jag, konstigt nog, överlevde.. När de frågade om jag fortsättningsvis ville så sa jag ja.. fast jag avbokade tiderna när jag fick dem.. För 2,5 år sedan var jag nödd o tvungen att ringa igen.. fick en akuttid hos min nuvarande tandläkare.. Jag hade ont o jag var livrädd när jag kom dit.. men hon tog hand om mig o fixade en tid hos en tandhygenist, som också är världens raraste (förutom att hon alltid tjatar på mig om rökningen).. BTW, ett besök hos tandhygenisten är, för mig, som ett lyxig tandborstning.. inte för att det är det skönaste som finns, men otäckt är det inte!

I dag går jag regelbundet hos både min tandhygenist o min tandläkare, men tyvärr får jag leva med att jag misskötte underhållet i så många år.. o så har jag fått en glugg på vardera sida i mun.. men eftersom jag inte är så stor i käften så syns de inte hur mycket jag än ler.. o mat kan jag ändå tugga.. o det kommer inte att bli ett sort hål (ja, jag vågade, faktikst, fråga ;).. När jag frågade om granntänderna var i fara så sa hon att; Vi tar en dag i taget! Ingen idé att oroa sig för något som man inte vet om det kommer att hända..

Har jag det minsta rätt i mina tankar att jag tagit efter min mors beteende? Eller lägger jag skulden för mina rädslor på någon som är fullständigt oskyldig?

Både ock skulle jag vilja säga.. för jag tror att vi som barn lär av beteenden som andra har.. men hon kanske är oskyldig i den benämningen att hon inte visste/vet hur och att rädslor kan överföras..

Bitterhet o ilska? Javisst! De känslorna finns hos jaget.. men idag springer jag inte så fort jag ser en geting.. o jag är glad att tandhygenisten kallar mig en gång i halvåret.. o fruktansvärt tacksam att jag, för 2 år sedan, fick  tid hos min underbara tandläkare Astrid..

Vad har mor min sagt om att föda barn.. Jo, Det gjorde så förbannat helvetes ont att hon aldrig, aldrig, ALDRIG kommer att glömma det.. Fast det har ju inget med tänder att göra..