Helgen..

.. har varit väldigt stillsam.. först o främst kanske för att den däringa lilla förkylningen var betydligt mer påfrestande än jag trott den skulle vara.. eller kanske glömmer jag bara bort att även om sinnet känner som 17 så är ju kroppen en anings mer sliten, o då kan det ta lite tid innan den är helt återhämtad.. Men det betyder absolut inte att jag käner mig gammal! Har jag tur så är jag ju ungefär mitt i livet just nu o då har jag minst lika många år till kvar av livet att upptäcka..

Många tankar har kommit o gått.. främst av allt så har jag saknat min farmor (och farfar) och jularna i Sangis.. Hon var en människa fylld med värme och en famn som var mjuk och inbjudande.. Varje morgon flätade hon sitt långa hår o sen gjorde hon en flätsnurra mitt uppe på huvudet.. Som jag kommer ihåg det så var alla välkomna i huset och hon tog sig tid att sitta en stund med gästerna.. I stället för att tjata o gnata om att vi barnbarn smutsade ner glas för var gång vi vart törstiga så satte hon namnlappar på glasen och då kunde vi dricka saft hur ofta vi ville utan en massa diskgnat..
Deras kök doftade varmt av matkok och bullbak.. bästa bakbullarna såg ut som hästar och nybakade smälte de i mun.. på toaletten doftade underbart ljuvligt rent från LUX-tväl och de hade tandkräm god som solen, solgate läste jag varje gång jag satt där.. ja, det kändes som rena rama solgatan att få vara där..
Det är 22 år sedan hon dog i en trafikolycka, men hon kommer alltid att leva kvar inom mig..

På julaftonen valde jag bort 1:ans alla traditionella program.. (Fast Kan du vissla Johanna? hade jag velat se men missade den..)

Tankar och frågor om mitt sätt att förhålla mig till släkten, och förklaringarna jag gett har kommit.. har de varit tillräckligt tydliga.. Men det enda jag kommer fram till är att just nu kan jag inte göra annat än det jag gjort.. Förklara utifrån var jag står och är i dag! Och i dag vill jag vara en människa med omtankar om det egna jaget! Med omtankar om människor som accepterar mig för vem jag är!

Jag avstår från telefonsamtal med fyllda med moralkakor o pekpinnar.. och samtal där motparten säger; ja, det är väl min tur att ringa nästa gång.. Jag avstår från paket fyllda med saker som givaren hellre vill ha själv..

Hjärnspöket sitter på axeln o knackar hårt i huvudet! Hallå där! Fyyy dig som är så egoistisk att du väljer bort människor! Ja, visst är det tungt ibland.. men i slutändan så känns det betydligt lättare att göra så här än att ständigt få moralkakor, martyroffer o offerkappor kastade i ansiktet..

Ibland funderar jag på att skriva ett sjuhelsike långt brev med en massa förklaringar och bortförklaringar.. men inte just idag.. det finns alldeles för mycket bitterhet, svek och hämndkänslor inom mig.. Känslor som jaget behöver bearbeta o tänka om om.. Känslor som behöver omvandlas till omtankar om jaget.. Spökpekfingrar som måste omvandlas till en smeksam hand som varmt och mjukt lägger sig som en smekning om kinden..

I mina julepaket till jaget fanns det:

* vänliga varma omtankar..
* oräkneliga leenden..
* en massa upptäckter som bara väntar på henne.. 
* otaliga äventyr på andra sidan vartendaste hörn hon vågar runda..
* en kärleksfull famn som håller om henne..

Och det, om något, är väl paket att länge bevara i minnet..

Än idag när jag köper tandkräm så tänker jag på farmor o farfar.. fast jag inbillar mig att jag lärt mig det något mer internationella uttalet.. Kollgejt..

Kommentarer
Postat av: Visionary soul

Det är inte egoistiskt att värna om sin mentala hälsa. Det KAN det inte vara - den enda man kan ta ansvar för, är ju sig själv, och tar man bra ansvar för sig själv om man utsätter sig för sammanhang och situationer som man VET får en att må dåligt? Nej, så kan det inte vara. Inte har du något som du behöver bortförklara. Du har skäl till dina val, och de skälen är lika giltiga och sanna som alla andras skäl till sina val.

Det är ingen vits med att du försöker hantera de där relationerna, förrän du har hittat fungerande sätt att inte ta åt dig för det som du inte ska ta åt dig av. Förrän du har orden... som lägger tillbaka bollarna du får, där de hör hemma. Det är inte dina bollar att ta, vet du... och du är inte på något sätt ansvarig eller skyldig till att du får bollarna passade till dig... hoppas du förstår vad jag menar, det blir lite... kryptiskt, såhär! :-)

Postat av: Gsan

Excessa: "Jag känner dig så väl dina våndor dina fasor , finns oxå i mitt liv" Du har i din text låtit mig komma nära, nu förstår jag varför. Vi delar ngt du och jag, Tack !
Det känns skönt att inte vara ensam, det känns skönt att liksom dela beslut med ngn , det spelar ingen roll om vi inte känner varandra mer än "så här" än en gång tack , iblnad måste man välja , jag har oxå valt och valde min väg, precis som du .

GOD fortsättning och varmt lycka till med år 2007
mvh G

2006-12-26 @ 23:06:21
Postat av: Inga M

Visst är det så att minnena av släktingar blir levande vid jul. Minnen av de som är borta och de som finns kvar. Minnen som är goda och minnen som är onda. De kommer oinbjudna, men vi kan göra som Du gör; välja. Och till det är vi i vår fulla rätt. Vi har rätt att välja bort det onda, det som förminskar och förstör och välja till det goda, det som stärker och lyser.

Du beskriver Din saknade farmor så fint! Ett minne att vårda och njuta av. Ha det gott!

2006-12-26 @ 23:35:03
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: Excessa

VS.. Nej, det var inte alls kryptiskt! Tack för peppning (var väl det jag fiskade efter tror jag ;)! Men även om man känner att man är på rätt väg så behövs peppning i allra högsta grad! :-)

Gsan.. Jag har känt på mig att det fanns något vi delar och det är, som du skriver, så gott att känna igen sig i varandras texter. Du har gjort ett alldeles utmärkt val! Fortsätt med det! I tankarna står vi stöttande bredvid varandra!
Tack och ett 2007 fyllt av varma leenden önskar jag Dig!

Inga.. Tack för Dina ord! Jo, farmor var, som jag kommer ihåg, mycket minnesvärd!

2006-12-27 @ 20:49:26
Postat av: En liten tant

Jag har inte lyckats göra julen till min egen på mina villkor, förrän de senaste åren, så vuxen jag är. Tidigare har det varit rena Lars Norén-jular på släktens villkor.

Men att jag måste välja något annat har stått klart väldigt länge. Göra på annat sätt eller gå under i moralkakor, skuldbelägganden och andra mentala övergrepp.

Det är inte helt smärtfritt att göra på sitt eget vis, stå emot förväntningar och krav. Men det skulle vara helt förödande att ge upp sig själv. Så vi fortsätter att gå vår egen väg,eller hur?

2006-12-28 @ 13:06:12
URL: http://tant.webblogg.se/
Postat av: Excessa

Tant.. Visst ska vi fortsätta den väg vi påbörjat! En del saker tar ju en stund att inse och våga genomföra, men har man väl kommit in på den egna vägen så finns ingen återvändo.. Hoppas jag i alla fall.. Fast "vuxna" kommer vi, förhoppningsvis, aldrig att bli!

2006-12-28 @ 19:42:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback