Dokumentärer..
.. kan vara väldigt intressanta.. o utan dem skulle iaf jag missa en massa.. de kan också påminna oss om saker.. idag såg jag J-O Waldners liv passera.. hittilsvarande alltså.. han var och är en Stor idrottsman.. i Sverige.. men det är ingenting mot vad han är i Kina.. alla vet vem han är.. han har ett smeknamn där.. som jag förståss glömt.. men det betyder Gamle Waldner.. o borgmästaren i en stad han besökte avbröt sin semester för att J-O kom till staden.. Stort..
En scen spelade sig upp i minnet.. det måste ha varit -84/-85 tror jag.. årtal och jag kommer inte riktigt överens.. jag jobbade i disken på en restaurang i Borlänge.. klantade till mig o skvätta diskmedel i öga.. o restaurangdiskmedel på den tiden var nog inte direkt ögonvänliga.. idag vet jag inte hur det är.. det sved i öga så jag ringde lassa o de tyckte jag skulle komma dit o spola rent o kolla om det blivit några frätskador.. så jag hoppade in o åkte upp på akuten.. jag vet inte hur lång tid det tog.. eller vad de gjorde.. men jag kommer ihåg när jag åkte därifrån.. med lapp för ögat.. att J-O spelade någon final.. o det var matchboll på matchboll.. o jag tror att han vann.. Under den resan var jag lite skraj.. det var otäckt att köra bil med bara 1 öga..
Ulla och Lasse lärde mig mycket om Alzheimers idag när jag såg reprisen av den dokumentären.. det första som slog mig var att de var så vackra.. ansikten som varit med om mycket.. tillsammans.. Det var jobbigt att följa Lasses sjukdom.. Ullas sorg när hon inser att hon inte längre orkar själv.. när hon lämnar Lasse på ett hem.. Jag förstår henne när hon berättar att hon går dit.. för att hon behöver honom.. o jag känner hennes ledsamhet var dag när hon går därifrån.. Jag kan också förstå de som slutar umgås med dem pga Lasses sjukdom.. det är rädslor som hindrar dem.. rädsla för det annorlunda.. o han blev väldigt annorlunda mot vad han varit..
O oftast så är det rädsla för det okända som gör att vi undviker saker.. o människor.. rädsla för vad andra ska tycka o tänka.. rädsla för att någon ska se att jag är rädd.. Ramarna fick vi i vaggan.. av dem som fick sina i sin vagga..
I J-O dokumentären sa Stenmark (?) något om att andra tyckte att man skulle sluta när man var på topp.. han sa också att de som säger det har kanske aldrig varit där.. de vet inte hur det är när det man gör är det roligaste man vet om.. så varför ska man sluta på topp.. Jag tror iaf att jag mest kommer ihåg de som kämpade in i det sista.. för mig är dom de största.. för dom kämpade.. in i det sista..
O snart är det OS.. o det diskuteras former hit o dit.. är den på väg upp.. eller på väg ner i formen.. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att de som åker dit kommer att göra sitt yttersta för att representera oss.. Sverige.. o om det inte skulle gå bra.. så gör dom det nog inte för att jävlas.. för det finns dagar som inte blir bra.. hur mycket man än vill..
En scen spelade sig upp i minnet.. det måste ha varit -84/-85 tror jag.. årtal och jag kommer inte riktigt överens.. jag jobbade i disken på en restaurang i Borlänge.. klantade till mig o skvätta diskmedel i öga.. o restaurangdiskmedel på den tiden var nog inte direkt ögonvänliga.. idag vet jag inte hur det är.. det sved i öga så jag ringde lassa o de tyckte jag skulle komma dit o spola rent o kolla om det blivit några frätskador.. så jag hoppade in o åkte upp på akuten.. jag vet inte hur lång tid det tog.. eller vad de gjorde.. men jag kommer ihåg när jag åkte därifrån.. med lapp för ögat.. att J-O spelade någon final.. o det var matchboll på matchboll.. o jag tror att han vann.. Under den resan var jag lite skraj.. det var otäckt att köra bil med bara 1 öga..
Ulla och Lasse lärde mig mycket om Alzheimers idag när jag såg reprisen av den dokumentären.. det första som slog mig var att de var så vackra.. ansikten som varit med om mycket.. tillsammans.. Det var jobbigt att följa Lasses sjukdom.. Ullas sorg när hon inser att hon inte längre orkar själv.. när hon lämnar Lasse på ett hem.. Jag förstår henne när hon berättar att hon går dit.. för att hon behöver honom.. o jag känner hennes ledsamhet var dag när hon går därifrån.. Jag kan också förstå de som slutar umgås med dem pga Lasses sjukdom.. det är rädslor som hindrar dem.. rädsla för det annorlunda.. o han blev väldigt annorlunda mot vad han varit..
O oftast så är det rädsla för det okända som gör att vi undviker saker.. o människor.. rädsla för vad andra ska tycka o tänka.. rädsla för att någon ska se att jag är rädd.. Ramarna fick vi i vaggan.. av dem som fick sina i sin vagga..
I J-O dokumentären sa Stenmark (?) något om att andra tyckte att man skulle sluta när man var på topp.. han sa också att de som säger det har kanske aldrig varit där.. de vet inte hur det är när det man gör är det roligaste man vet om.. så varför ska man sluta på topp.. Jag tror iaf att jag mest kommer ihåg de som kämpade in i det sista.. för mig är dom de största.. för dom kämpade.. in i det sista..
O snart är det OS.. o det diskuteras former hit o dit.. är den på väg upp.. eller på väg ner i formen.. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att de som åker dit kommer att göra sitt yttersta för att representera oss.. Sverige.. o om det inte skulle gå bra.. så gör dom det nog inte för att jävlas.. för det finns dagar som inte blir bra.. hur mycket man än vill..
Kommentarer
Trackback