Idag är det..
- Hej, hur är det? frågade hon..
- Jo, tack, det är rätt bra! Jag har sagt upp lägenheten idag o flyttar om 3 månader.. jag tror att jag lät uppspelt o det kändes som att förväntan var mitt första namn..
- Men vARfÖR ska du göra det då? frågade hon.. Ja, hon kan verkligen sin sak med att ta ner en på backen..
- För att jag behöver förändring.. för att komma vidare.. sa jag..
inom mig tänkte jag; Vilken rätt har du att ifrågasätta det jag gör.. mina handligar..
- Jahaaa, vart ska du flytta dÅ? Du ska väl inte flytta frÅN stan?
- Nej, jag ska bara flytta till andra sidan.. o jag är lite less på den här lägenheten..
inom mig tänkte jag; Är det så svårt att förstå att precis Allt är annorlunda för mig idag..
Kanske tror hon att jag inte skulle tala om vart jag flyttat.. att jag helt enkelt vill försvinna..
Men det har aldrig varit meningen.. o flyttkort har jag skickat..
Kanske ville hon att jag skulle be henne om hjälp..
Men jag vill inte ha henne hjälpandes.. ifrågasättandes om varför o hur jag gör mitt.. försökande att få ta över o styra o ställa som hon tycker att saker o ting BÖR vara..
Visst tänker jag på henne ibland.. o jag vill henne inget ont.. eller är jag så arg på henne att jag vill ge igen för sånt som hon gjort när jag var liten..
Inom mig så vill jag skydda henne från mina känslor.. mina känslor av att ha blivit sviken av hennes handlingar..
Men jag kan inte bara klampa på o vräka ur mig det som finns här.. inom mig..
O trots hennes ständiga fråga; Vad gjorde jag för fel.. hur hade jag kunnat göra annorlunda.. så är det hennes att fundera på..
Jag har fullt upp med att jobba på min egen förlåtelse gentemot det barn som bor o lever i mig.. All energi går åt till det..
Och det är där jag lägger energin!
Letar leenden o omtankar.. fyller på energiförrådet med hjälp av andras ord o omtankar..
Idag så vet jag att; Jag är inte ensam!
Om jag bara vågar titta upp så finns där massor med underbara människor som är precis som jag.. eller i alla fall näst intill..
Tack!
Kanske behöver er relation att du markerar gränserna mot henne...? Att du säger hur du tänker till henne? Och kanske skulle hon faktiskt vilja veta vad hon gjort för fel, kanske fattar hon verkligen inte...? Det kan ju hända att ditt inre arbete skulle få sig en knuff framåt om du sa hur du tänker till henne? Eller har du redan provat det, kanske?
VS.. Jag har berättat vad jag varit med på o att jag inte är samma människa som för snart 3, och 1, år sedan..
framförallt har jag förklarat mina telefonvanor då och nu.. o dom är som dag o natt!
Har gett henne tips som kan hjälpa henne.. för jag kan inte det.. bjudit in henne till kurser men sagt att jag inte vill ha henne boendes hos mig.. då kommer hon inte.. o så är det.. får hon inte som hon vill så tackar hon nej! o känner sig sviken!
Jag misstänker att det är mycket rädslor inblandade men jag kan inte ge med mig för att hon är rädd! Har tillräckligt mycket rädsla så det räcker för mig!
Det har varit mycket arbete, alkohol o svartsjuka inblandad i min barndom.. o jag har använts som "verktyg" för att kontrollera antingen den ena eller den andra föräldern.. dom har inte gjort det av elakhet.. det är sjukdomen o kontrollbehovet som har styrt dem.. Idag försöker jag styra mig själv.. hitta det som är positivt med Mig!
Jag vill helt enkelt inte få kastat i ansiktet; mEEN gud vad tjock du har blivit!
En gång sa jag hellre det än mager som benget som du.. Det hörde hon inte..
Kanske hade det blivit annorlunda om jag sagt att jag blev ledsen när hon sa så.. men vad f*n.. ska vett o etikett gälla alla andra men inte barnen?
Det låter som om det enda du behöver är att sätta gränser mot henne, och det verkar du ha gjort, så gott det går... Det är svårt, när man inte vill bete sig lika illa tillbaks som andra gör mot en själv, och det egentligen är det enda som biter på dem... Nästa gång hon kommenterar din vikt kan du kanske prova att svara "ja, och hur så?", eller "nej, jag har inte blivit tjock"... eller kanske "vad i hela friden får dig att säga något så oförskämt!?"
Det låter som om du hanterar henne så bra som det är möjligt. Det är SÅ tråkigt med föräldrar eller släktingar som tycker sig ha rätt att behandla sina familjemedlemmar som skräp! Du gör helt rätt som prioriterar att DU ska må bra, det är det enda viktiga, och möjliga... fortsätt så! :-)