Hennes sanning..
Hennes sanning kommer varken ihåg elden eller slagen.. men många gånger har hon sett hur du stolt berättat det för andra..
I hennes sanning minns hon en gång när farmor o farfar var hos dem.. Ni hade nog nyss köpt den första färgTV:n och visst skulle den visas upp för dem.. den gamla svart-vita stod i sovrummet där "kära" far låg o sov middag.. Eftersom ni var så många så blev det ju också en massa prat vid färgtelevisionen.. Beundrande ord; Åh, så Bra ni har det!
Hon ville spela in när Lasse Berghagen sjöng Teddybjörnen Fredriksson i något program.. så hon tog med den lilla bandspelaren och satte sig i sovrummet o väntade vid den svart-vita.. o så äntligen skulle Lasse sjunga om Teddybjörnen.. hon tryckte på play + rec o önskade sig en egen Fredriksson.. "käre" far märkte inget utan sov djup.. så djupt att han snarkade.. o inspelningen blev inte alls vad hon önskat att den skulle bli.. för på den tiden fanns inga kablar som kunde kopplas mellan så allt i rummet kom med på inspelningen.. Hon kommer ihåg tårarna som rann nerför kinden.. tyst, tyst, inte störa.. Efter en stund går hon tillbaka till resten av familjen.. "kära" mor frågar om det gått bra med inspelningen o hon svarar Nej, pappa sov o snarkade.. - Men vad Dum du är, om du hade knuffat på honom hade han slutat! Svaret kommer som ett slag i magen.. o gör henne förvirrad.. tårarna fyller ögonen... hon känner att de snart svämmar över.. o hon säger att hon går ut med hunden.. för det klarar hon i alla fall eftersom ingen annan vill gå ut med honom..
Det dröjer många år innan hon inser att reglerna är olika.. att vara bara själva familjen hemma.. eller att ha farmor o farfar, eller andra, i huset..
Du målar i text upp en bild av hur utsatta och utlämnade barn kan vara i en familj med sjuka relationer.
Olika sanningar ja, det är svårt! Men att slå är ALDRIG rätt! Vad som än hänt! Usch...ryser...
Nu när jag har barn själv så tänker jag att jag måste lyssna på deras sanningar (i dag och i framtiden). Jag kan inte alltid hålla med dem MEN jag måste ERKÄNNA deras upplevelser/sanningar. Och säga förlåt om det behövs. Man måste stå pall som förälder, lyssna på det obekväma...Usch för att missa tårar, eller att de ska känna att deras sanning inte är "rätt"...
Bara lite tankar som uppstod av det du skrev:). Rörigt? Säg bara till...
Det vrider runt i magen att läsa, och jag kan bara hålla med Manon ovan, eftersom hon redan uttryckt så väl, det jag hade velat säga.
Inga.. mmm.. o som barn tror man att det onormala är normalt.. o ord som förtroende o trygghet existerar endast i ett språk som inte förstås..
Manon.. Nej, det vart inte alls rörigt! Att hålla med i allt ska man inte.. men att ta sig tid o lyssna och Ge dem, Barnen, erkännadet att deras upplevelser o känslor är lika sanna som dina.. att inte fördumma o ändra spelreglerna.. att Delta i deras upplevelser o upptäkter.. O nu vart nog jag rörig ;-)
flasknosen.. Ibland blir knuten för stor för att orka uttrycka den o då värmer det när andra hjälper till att formulera sig.. och den känslan är så underbar.. Igenkännadet.. oavsett om det är i texten eller kommentarer.. eller kanske både ock..
berörs starkt av din text Exessa...