Excessa

så var det.. inte tillåtet att ha med sig miniräknare på lektionerna.. vi måsta också räcka upp handen om vi ville fröken något, för att prata utan tillåtelse var icke tillåtet.. I och för sig så kommer jag inte ihåg om det någonsin var någon som blev "straffad" för att ha pratat utan att ha fått godkännande från fröken..
Skolan jag tillbringade mina första år var en liten byskola mitt i byn.. tja, konstigt hade det väl varit om den råkat ligga mitt inne i stan eftersom jag bodde i en by utanför stan.. den finns visst fortfarande kvar..

Huset är lika rött som när jag gick där, liksom knutarna är lika vita.. asfalten ser dock mycket gråare ut.. men det är väl inte så konstigt, för den är ju 35 år äldre än då..

När jag gick i skolan var det inte.. tillåtet att vara inne på rasterna.. nej, ut o lek med er så ni får lite frisk luft.. och lärarna behövde sin rast.. och den tillbringade de i lärarrummet.. mm.. Lärarrummet var en förbjuden zon för oss elever.. det var knappt att vi vågade se på dörren dit, o att alls fundera på att knacka på för att fråga något.. huua mig.. då skulle det vara något livsviktigt som att någon skadat sig..

När jag gick i skolan var det inte.. tillåtet att mobba någon.. o i den lilla byskolan kunde det väl inte förekomma.. eller.. barnen kanske retades lite med varandra på rasten.. men mobbning, nej det kan vi väl aldrig tro..

En rast kommer hon ut på gården.. skolan har börjat för några veckor sedan.. molnen hänger lågt men det regnar inte.. tyst går hon runt på skolgården.. vem ska hon våga fråga om hon får vara med.. twisthopparna.. eller hopprepshopparna.. men det är bara de "stora" barnen hon ser.. de andra som känner sig lika ensamma som hon finns någonstans i periferin och hon ser dem inte.. I sin litenhet är hon rädd att göra fel.. fel gentemot klasskompisar... fel gentemot lärarna som sitter inne i sitt lärarrum.. det rum som, outtalat, är förbjudet område..

I tanken att hon ska gå till gräsmattan på baksidan av skolan går hon runt hörnet.. stannar och fryser i rörelsen.. det känns som att tiden, och hjärtat, stannar och det tar en evighet innan hon i ultrarapid vänder sig om o går åt andra hållet.. Inom sig hoppas hon att ingen av dem som var där såg henne, varken klasskompisarna eller brodern..
Synen kommer aldrig att försvinna från hennes näthinna.. Hennes bror stod där fasthållen av hennes klasskompisar.. skrattande drar de ner hans byxor o brister ut i gapskratt.. Deras skratt och broderns bön om att de ska sluta kommer att förfölja henne i drömmarna.. liksom frågan; Varför?

Varför gjorde du inget? Var det för att du tyckte att det var rätt åt honom som du aldrig kom överrens med? Var det för att du skämdes för att dina klasskompisar bar sig åt som de gjorde? Var det för att du inte vågade springa o knacka på dörren till lärarrummet? Var det för att du inbillade dig att "det var nog inte så farligt"? Eller var det för att du var rädd att de skulle ge sig på dig?

Ett entydigt svar är nog svårt att finna.. förmodligen spelar allt in.. Hon kan inte göra det minsta för att ändra något som har hänt.. men förhoppningsvis kan hon ändra sig själv och sluta vara så förbannat rädd att göra fel..

Mitt ämne till Josephine: Glaskupan..